| Lenngren, Anna Maria, född Malmstedt 18 juni 1754, död 8 mars 1817, författare. Lenngren fick av sin far, latindocent i Uppsala, en för flickor i tiden ovanlig klassisk skolning. Hon började tidigt skriva och översätta och gjorde med tidens mått kometkarriär. Av Gustav III blev hon belönad för sina bearbetningar av komiska operor till fulländad svenska. År 1775 kom genombrottet med "The-Conseillen" och året därpå kunde hon genom medlemskap i Utile Dulci räkna sig till Stockholms intellektuella elit. Vid giftermålet 1780 med Carl Peter Lenngren övergav hon de högre genrerna och specialiserade sig på satiren och den anekdotiska och epigrammatiska dikten. Lenngren föraktade 1700-talets populära idealiserande genrer och valde att skildra vardagen med en i gustaviansk dikt unik närvarokänsla. År 1793 ryckte hon in i tomrummet efter de avlidna, insjuknade eller landsförvisade poeterna Lidner, Kellgren, Bellman och Thorild och blev fram till 1800 Stockholms Postens ledande penna. |
Lenngren var djupt främmande för de unga romantikerna, som hon angrep i dikten "Kråkan" (1814). I den första svenska litteraturhistorien, Atterboms "Svenska siare och skalder" (1845), tonas hennes litterära betydelse ned; hennes popularitet i slott och koja bortförklaras med svenska folkets enkla smak. I synnerhet var det hennes avslöjande blick för det ojämlika förhållandet mellan könen, tydligast uttryckt i dikten "Några ord till min k. dotter - ifall jag hade någon" (1798), som stred mot den romantiska kärleksfilosofin. Med Lenngren fick den kvinnliga ironin sin stil och plats i den svenska litteraturen.
Ebba Witt-Brattström |
| Lenngren, Anna Maria - Anna Maria Lenngren. Teckning av Anton Ulrik Berndes. Anna Maria Lenngren. Teckning av Anton Ulrik Berndes. |
| Lenngren utgör en bro mellan två guldåldrar i svensk litteratur: den gustavianska epoken och romantiken, som fick sitt genombrott 1809. Framför den annalkande romantikens yrsel valde hon upplysningstidens mod, skriver hon i den självmedvetna programdikten "Invocation" (1809). Frihet, jämlikhet, broderskap råder i hennes idealsamhälle, som i "Pojkarne" (1797), och hon driver obarmhärtigt med adeln men också med borgarmadammer som hunsar pigorna. Den manliga dubbelmoralen drabbas exempelvis i "Rosalie" (1794). Maken utgav postumt hennes diktning under den förminskande titeln Skaldeförsök (1819), vilket fick till och med Svenska Akademiens män att reagera. Akademin lät prägla en minnespenning, vars latinska inskrift hade innebörden "Ju mindre hon sökte äran, desto mera vann hon den". |
| Ur Nationalencyklopedin: |
Magnus Brynolf Malmstedt
Märta Johanna Malmstedt
Födelse