| År 1944 bröt Ferlin upp från Klara och drog sig tillbaka till ett lugnare liv i Roslagen. Hans poesi som fått ett ljust stråk i Med många kulörta lyktor (1944) mörknade och glesnade på nytt i de två sista samlingarna, Kejsarens papegoja (1951) och Från mitt ekorrhjul (1957); knappast någon modern diktare har så ofta återkommit till döden i sina dikter. Med sin galghumor och med en musikalitet som gjort att många av hans texter förmälts med musik blev han en diktare för alltfler; från 1950-talet och framåt har hans diktsamlingar gått ut i stora upplagor. |
| I samarbete med kompositören Josef Briné arbetade Ferlin från mitten av 1930-talet också för radioteatern, och deras rapsodier med inlagda dikter och visor bidrog till att göra honom känd över hela landet. Han medverkade själv i flera uppsättningar och kom därvid att dra nytta av sina tidigare skådespelarerfarenheter. Ferlin blev under 1930-talet den centrala gestalten i en krets av diktare och konstnärer som samlades i tidningskvarteren kring Klara kyrka. Åtminstone för omgivningen kom han att framstå som en modern Lucidor, men hur bohemisk han än var i sitt leverne var han det aldrig i sin poesi. Utformningen av sina dikter ägnade han en oändlig möda, även om publiken gärna skulle få intrycket av att versen kommit till i stunden. |
| Ferlin, Nils - Nils Ferlin. Efter en misslyckad karriär som skådespelare i hemstaden Filipstad blev... Nils Ferlin. Efter en misslyckad karriär som skådespelare i hemstaden Filipstad blev Ferlin en nästan mytisk figur som en av Stockholms Klarabohemer. En stor publik nådde han inte minst med sina visor och rapsodier för radioteatern. |
| Ferlin, Nils, född 11 december 1898, död 21 oktober 1961, poet. Trots en föga omfångsrik produktion är Ferlin en av Sveriges folkkäraste diktare. Värmlänning liksom föregångaren Fröding prövade Ferlin redan under sin tid i Filipstad att skriva visor till givna melodier för revyestraden. Han gav också ut egna tillfällighetstidningar. 1920-talet blev i övrigt en tid av förberedelse då han prövade sig fram i olika riktningar. |
| Hans sena debut med En döddansares visor (1930) var alltså väl förberedd och mottogs gynnsamt i en tid då modernismen genom Fem unga och - något senare - Gunnar Ekelöf drog uppmärksamheten till sig. Ferlin stod med sin blandning av gammalt och nytt som något för sig, och erkännsamheten fördjupades inte alltid till full förståelse av hans speciella konst med talrika anspelningar på bibel-, psalm-, vis- och schlagertexter. Inte minst vid sin återkomst med Barfotabarn (1933) prövade han också en djärv förkortning som inte kommit till stånd utan modernistiska försök i samtiden. Goggles (1938) är hans mest fulltoniga diktsamling, där bl.a. hans stora saknad efter modern, som intill dess varit hans första läsare, också kommer till uttryck. Den blev hans genombrott. |
Johan Albert Ferlin
Elin Nathalia Ferlin
Födelse