| SBL: 1 Lorichs, Anders, f i Flensburg, d 1584 tidigast 24 okt (Biographica) i Sthlm. Föräldrar: rådmannen Thomas Lorck o Christine. Tjänade i ungdomen kejsaren Karl V (Sköldebrevsaml), i fransk tjänst åtminstone 57- 58, i dansk tjänst åtminstone 62 (Kancelliets Brevbøger) - 66, fick jämte sina bröder sitt adelskap konfirmerat av kejsaren 22 febr 64, i Sverige åtminstone från 28 nov 67 (Tommos, s 42), nämnes där som småsven 18 dec 68 o som hovjunkare 9 maj 69 (Mantalsregister), sv sändebud i Polen 71-81. G senast 1575, men hustruns namn är ej känt (Ödberg 1893, s 119). L hade redan i unga år växlande öden. En uppgift (Ödberg 1893), att han under sin tid i fransk krigstjänst skulle ha deltagit i fälttåg i Italien och Nederländerna 1555-59, har dock ej kunnat verifiera. 1557 sände den franske konungen Henrik II L med värvningsuppdrag till Lübeck, där han 1558 blev arresterad och kom att lida stora ekonomiska förluster (Biographica; Str hist handl). Fredrik II av Danmark sände honom 1563 till Rostock, Dresden och Braunschweig och 1564 med brev till Filip II av Spanien (Papiers d'état de cardinal de Granvelle) och till den pommerske hertigen Johan Fredrik i Wolgast (Blümcke). Av Fredrik fick L 1564 kanonikatgods under Roskilde domkyrka som förläning, och 1565 fick han en kronogård vid Amagertorv i Khvn. I slutet av 1565 reste han på uppdrag av Fredrik II till Frankrike för att där värva trupper (Tommos). Då L ej lyckades förmå det franska hovet att ge sitt tillstånd till dessa värvningar, synes han ha fallit i onåd hos Fredrik, som 22 nov 1566 förlänade hans kanonikatgods till en annan person. Han skrev ännu 25 okt s å från Flens burg till Fredrik II (DRA), men senare uppger han sig (Str hist handl) ha följt ett kejserligt sändebud till Sverige. Den misstänksamme Erik XIV, som hösten 1567 utfärdade ett brev, varav framgår att L skulle agera i kriget mot danskarna (Tommos), skall dock en tid ha hållit honom fången (STb 1584-88, s 88). Omedelbart efter 1568 års tronskifte anställde emellertid Johan III honom som småsven och inom kort hovjunkare. En uppgift, att L även skall ha blivit sekreterare för den latinska brevväxlingen (Ödberg 1893, s 3), har ej kunnat verifiers, Våren 1571 sändes han tillsammans med sekreteraren Sven Elofsson till Antwerpen för att avstyra lösgivande av den norske adelsmannen Enno Brandrök, som stulit hertig Karls möderneärvda dyrbarheter på Gripsholm. Denne lyckades emellertid fly (Ödberg 1896). Kort därpå skickade Johan III L till Polen, där han med några kortare avbrott - för besök i Sverige och 1579 för en resa till Rom - kom att kvarstanna som sv sändebud under ett helt decennium. Om man bortser från Hemming Gadhs (bd 16) ännu längre verksamhet som Sten Sture d ä:s ombud i Rom i slutet av föregående sekel, kom L på detta sätt att bli den förste mera permanente sv legaten i ett främmande land. Ursprungligen var hans uppdrag att inkräva drottning Katarinas hemgift och mödernearv samt begära återbetalning av konung Johans lån till hennes broder konung Sigismund II August av Polen (jfr bd 20, s 192 o 781). Efter den sistnämndes död 1572 kom L även att arbeta för val av Johan III till polsk konung, och så gjorde han även, sedan dennes mera lyckosamme medtävlare hertig Henrik av Anjou efter sin brors död 1574 flytt från Polen för att bli dennes efterträdare som konung av Frankrike. Ej heller denna gång hade han emellertid framgång. Sedan fursten av Siebenburgen Stefan Báthory 1575 valts till konung av Polen och 1576 gift sig med Katarinas syster Anna, fortsätte L att hävda det sv kungaparets ekonomiska anspråk. Härtill kom snart också förhandlingar om förbund mot Ryssland, som dock blott ledde till en kortvarig militär samverkan i Livland 1578. Omständigheterna vid L:s brytning med Johan III 1581 är endast kända genom uppgifter vid domstolsförhandlingarna1584. Han beskylldes då för att ha inlett förrädiska förbindelser med konung Stefan och planerat att med för sv räkning värvade knektar erövra Narva åt Polen samt att bringa Reval i polska händer. Då Pontus De la Gardie (bd 10) kom till Estland och övertog befälet över knektarna, uppgav L, att han tänkte bege sig till konung Johan i Sverige, men i stället rymde han till Danzig. Han beskylldes också för att ha inlett underhandlingar med tsaren om att göra Erik XIV:s son Gustav, som befann sig i Polen, till sv konung. L försvarade sig med att han ej fått betalning av Johan III för sin verksamhet i Polen, vilket dennes ombud bestred. 1583 besökte L flera av det dåtida Europas främsta makthavare, drottning Elisabet av England, Henrik III av Frankrike. Filip II av Spanien, påven Gregorius XIII och kejsaren Rudolf (Ödberg 1893: Biaudet 1913, s 42). Johan III sände till England legater, som skulle begära L:s utvisning, men då de anlände, hade han redan rest därifrån. Vid senare förhör uppgav L, att hans besök hos Filip II och kejsaren avsåg hans ekonomiska anspråk gentemot Lübeck sedan 1558, medan besöken hos Henrik III och påven gällt bemedling hos den turkiske sultanen för gods i Moldau, Valakiet eller Transsylvanien (allt i nuvarande Rumänien) åt sina släktingar; i Valakiet tycks hans bror den kände konstnären Melchior L ha haft förbindelser (Harbeck, s 19). I Frankrike gjordes emellertid just 1583 försök att av Henrik III få krigsfolk för att göra Erik XIV:s son Gustav till sv konung. 1584 lyckades den av Johan III utsände sekreteraren Nils Rask gripa L i en av Danzigs förstäder. Efter rättegång i Sthlm dömdes han till döden. Avrättningen skall ha skett genom att hans lemmar krossades, tungan skars av och högra handen höggs av, innan halshuggningen ägde rum (Typotius). Hans huvud var ännu 1605 ett av dem som var placerade på stakar vid Söderport i Sthlm (AOSB). |
Thomas Lorck
Christine Von Andersen
Födelse